Livet, universum och allting

Mina extraliv tog precis slut. Det blev svart och den stora, mörka ridå som jag alltid fruktat gick ner för mina ögon. I slutet föll saker samman, strukturen upplöstes och hela världen kastades omkull. Den blev till en varm, flytande massa som omslöt mig och försatte mig i ett drömliknande stadium. Mina sinnen förvrängdes och det jag såg var objekt jag smakade på och det jag hörde var kaskader av doftfragment som gjorde sitt yttersta för att dissorientera mig.

Jag försökte fokusera på en tanke. En sista önskan innan allt var förbi. Den försvann snabbt bland de förvrängda färger som jagade mig med sina stora käftar. Om jag bara försöker tänka rationellt så kommer allt att ordna sig, det har det alltid gjort. Ståendes med blod upp till midjan och med fastbundna händer såg jag på när en näckrosknopp sakta öppna sig framför mig. Om jag bara får se hela processen så kommer jag att klara mig, tänkte jag. En stor rovfågel flög mot blomman och slukade den innan de sista bladen visat sig. Den föll ner i havet, förgiftad. Jag kände hur benen vek sig och att jag fick andnöd. Stora, svarta spiraler uppenbarade sig på himlen och mina rödsprängda ögon tårades.

Världen var min fiende, jag försökte slå tillbaka men träffade bara mig själv. Jag försökte hitta någonting att ty mig till, men allting upplöstes framför mig. Jag började springa så gott det gick i den sörjan som omgav mig. Vålnader skrattade åt mig i ögonvrån, jag försökte öka tempot. Det började växa underliga små växter på mina armar. De sög sakta ut mitt blod och en vemodig melodi susade ut ur deras spröda blommor. Jag fann mig själv i en tjock dimma, den gjorde mig yr. Allting var slut, bara dödsstöten kvar. Jag satte mig ner på en stor sten för att vänta.

Det blev inte som jag hade trott att det skulle bli. Vägarna jag gick var för steniga och gropiga. För många människor strök med, fick lämna plats för mitt ego. Jag kastade tillbaka dem i avgrunden som de försökte fly ifrån. Vi flydde alla, tillsammans, men på lagom avstånd. När jag väl gick vilse märkte jag ingen skillnad då miljön såg likadan ut som innan, men sakta åt den upp mig. Miasman slukade mig, den slukar oss alla. Att tänka på det gör en galen. Vi äro alla dårar som vandrar på denna jord, men bara de riktigt stora idioterna inser det själva. Slutet var välkommet, även om resan dit inte var värd det. Ångra inget bara, då har du slösat bort ditt liv, acceptera.

Extraliven tog slut. Reset. Press start.