Skitliv!

Dagen börjar med jag vaknar upp av mobilen som skränar på lagom irriterande nivå. Jag trycker sömnigt på snooze-knappen.

Det första jag noterar är hur jäkla ont jag har i röven. Det känns som om jag har tränat tennis i fem timmar och stretchat alla kroppsdelar utom just nyss nämnda för att jag hade bråttom till bussen. Jag inser snabbt att det uppmålade scenariot i mitt huvud är väl verklighetsförankrat.

Efter att ha sömnigt kasstat mig ur sängen lunkar jag ut i hallen och in i tvättrummet för att leta reda på ett par torra kalsonger... efter att ha letat ett bra inser jag att det är en riktig raritet jag är ute efter.

Till sist kravlar jag mig i alla fall påklädd, nerför trappan där jag till min fasa utläser på ugnsklockan att jag är en kvart försenad. Jag hade alltså inte förmått ändra starttiden från den nyss nämnda friluftsdagen till denna. Frenetiskt kastar jag upp fil, mjölk, müsli på en tallrik och ett glas juice och slukar detta så snabbt jag förmår (observera att jag i normala fall behöver förtära mer för att orka med dagens strapatser).

Jag springer ut till min DT50 och kickar tills jag blir röd i ansiktet av ilska.. till sist startar den. Jag ska precis svänga ut från våran tomt då jag inser att det är sjuhelvetes kallt och att det är så mörkt att man skulle kunna tro att världen hade gått i ide. Efter en halvtimmas hård moppekörning igenom en bitande kyla, utan handskar, kommer jag tillslut fram till mitt mål, skolan. Fortfarande en kvart försenad.

Mitt hår (som ni vet är massivt) är brutalt ovårdat då jag inte han kamma det och någon jävel snodde mitt balsam i måndags så jag känner mig sådär lagom tuff när jag slår in koden för att gå in på min första lektion, programmering A.

Läraren är en lugn typ, men fruktansvärt elitistiskt och perfekt på alla sätt och vis. Näven knyts hårt och små besvärjelser viskas om bara så hans pennor ligger det minsta snett på skrivbordet. 15 minuters försening förtjänar naturligtvis en sansad men rejäl tillrättavisning/förnedring inför klassen. Resten av lektionen ägnas åt att göra rätt utan att inse det.

Mellan andra och tredje lektionen passar jag på att försöka slutföra mitt evighetsprojekt "Inlämningsuppgift i Samhälle B". Jag öppnar filen men se den var som bortblåst. Inte ett spår av den på mitt välfyllda H: jag blir lite lätt förbannad (skriker och kastar stolar) och intalar mig själv att jag har ändå har halva arbetet sparat via mailen. Jag öppnar dokumentet men hinner inte skriva mer än körsbärssaft innan nästa lektion startar.

Det första som slår mig när jag sätter mig är att min mage är i gungning. ja, i uppror! Skulle jag ge den en gatsten och en munkjacka skulle den inte tveka att trasha ett McDonalds a la AFA. Jag behöver mat. Det andra som slår mig är att jag i min stress på morgonen inte fått med mig min plånbok. I plånboken förvarar jag mitt matkort som jag använder för att kvittera ut en tallrik i den nyinstallerade tallriksmaskinen. Jag är körd.

Lunchen består således av sju stycken "falu rågrut"-knäckebröd och ohälsosamt mycket mjölk.

De tre sista lektionerna är Medie-någonting ABC, men att filma på "tom" mage har aldrig gjort mig särskilt motiverad. Vädret är regnigare än någonsin och det är så grått att man kan tro att någon tejpat fast gråsten för ögonen.

Lektionen lider mot sitt slut och jag passar på att tjyvstarta på mitt samhällsarbete igen. Jag hinner en bra bit då plötsligt musen hänger sig. Inget fungerar, inte ens ctrl+alt+del. En stilla storm virvlar upp i mitt inre. Jag skriker fast inget ljud kommer fram. Mest så är jag bara väldigt ledsen. Jag testar att starta om datorn och jag inser att det inte är något vanligt fel, utan att hela datorn helt enkelt har farit till himlen. Den tog mitt arbete med sig i graven.

Jag kör hem så fort jag kan (45km/h) och inbillar mig att det egentligen är jättevarmt.

När jag kommer hem så går jag raka vägen upp och slänger mina grejer på rummet och vandrar sedan neråt igen med en tanke i huvudet, mjölk! I trappen halkar jag på översta trappsteget och jag far ner med buller och bång, rätt in i staketet på sidan och blir liggandes till jag kommit på en bra anledning att leva lite till (wii).

Detta är också sista dagen jag har på mig att göra klart fotouppgiften vi fick förra veckan. Jag ska lite personporträtt på en unge, en ungdom och en pensionär. Två av tre är avklarade men pensionärerna var jag tvungen att fixa nu eller aldrig. Som tur var hade jag blivit rekommenderade några i närheten av min pappa som också hade nummer till dessa.

Jag ringer glatt och försöker övertala hon som svarar. Efter lite trugande gav hon sig och jag tänker att saken är biff. Jag knatar över med min kamera i högsta hugg och knackar på. De i huset har jag träffat en gång tidigare och jag kände igen dem men de frågar smått förvånade "Vem fan är du?". Jag blir helt ställd men förklarar att jag skulle ta lite foton, men de vägrar att gå med på det och är inte inställsamma för ett öre. Trots att jag la på mig min allra bredaste charm så ville de helst att jag skulle dra åt helvete.

Jag traskar tillbaka och undrar vad sjutton som gick snett och inser att jag inte kommer fixa uppgiften om jag inte får plåta dem. Plus att det var bråttom då jag hade tennis klockan 19. En tanke börjar gro i mitt huvud. Farsan gav mig fel jäkla telefonnummer!!

Efter ett kort men intensivt samtal så tar min far och greppar telefonen och slår nummerbyrån (han har inte lärt sig att använda eniro.se) och mycket riktigt. 8081 ist för 8180... suck.

Han ringer igen till de som jag precis skämt ut mig för något så kopiöst. Efter en lång utläggning om hur det egentligen stod till så fick jag i alla fall deras tillåtelse att gå dit en gång till. Mäkta generad knackade jag på ytterliggare en gång och möttes nu av betydligt gladare miner (de trodde först att jag var scout för en valfri förbrytarliga som det finns alldeles för gott om i dessa trakter av Sverige).

Jag fick mina bilder men en gigantisk tidsförlust och många känslosvallningar. Det var nu en halvtimme kvar tills jag skulle träna och jag hade sjukt bråttom. jag kastade i mig en hamburgare med lök och gurka, sprang och letade efter vattenflaska och ett schampo att ersätta mina i måndags rovade exemplar.

Igår ådrog jag mig tre feta blåsor på min högerhand och jag letade furiöst efter ett plåster eller dylikt för att skydda min stackars hand under träningen. Inte ett enda plåsterliknande objekt hittades i hela huset. Pappa föreslog då målartejp, den lossnade efter två bollar. Min nyligen bortgångna linda behövde också en ersättare så jag slängde med den första bästa jag kunde hitta.

I bilen försöker jag linda racket själv men eftersom pappa får för sig att det är hans plikt att försöka få mig att hinna i tid till träningen (vilket naturligtvis är en omöjlighet), bryter han mot flera av de mest grundläggande trafiklagarna. Jag mår mest dåligt och tappar bort lindan men hittar den igen efter att jag mosat den med mina Converse 45:or.

När jag väl kommer in på banan är spelet redan i full gång och min tränare beklagar sig över min lathet och oförmåga att komma i tid. Jag ger honom uppgiften att linda mitt racket medans jag värmer upp för att spara tid.

Min tränare är mycket duktig och har tränat tennis i över 15 år. Detta hindrade dock inte honom från att linda lindan på fel jävla håll :O Inte nog med att jag har superblåsor på händerna, jag får spela med ett bokstavligt talat ohållbart rack! Jag tror vaken mina ögon eller öron men tar skiten och säger ingenting. Resten av träningen blir en kamp mot smärtan och att inte tappa det förplåtade racket. Höjdpunkten var helt klart när min tränare går fram till mig och klagar på att jag hade en för jäkla dålig linda,,, OMG!! DU SATTE JU DEN PÅ FEL HÅLL, aaaargh ><. Jag förstår varför gud inte monterade fast automatvapen på armarna när han skulpterade oss. Jag vill lägga mig ner och gråta.

Efter träningen kommer pappa och hämtar mig. Han ger mig ett äpple att fundera över. Jag kommer fram till att det var det mest horribla äpple jag ätit på år och dar. Jag kastar det snabbt ifrån mig. Halvvägs hem dör batteriet på bilen och vi blir ståendes ett bra tag. Som tur är, har pappa förberett lite utifall något sådant här skulle hända och tar ivrigt fram ett extra batteri. Han visste alltså om att den var trasig, men han tog ändå inte den andra bilen. Hur tänker folk?

Till sist kommer jag hem och möts där av mamma som i alla fall äntligen är hemma. Min syster vägrar dock bjuda mig på nybakta bullar och nu sitter jag här. Fullkomligt utschasad, med gigantiska blåsor på händerna, en kopp te i min (vänstra) hand, Neil Young i högtalarna, en Samhällsuppsats att skriva för tredje gången och ännu en underbar dag att lägga till mina övriga meriter. God natt!

Jag vill tillägna denna text till Cliff Burton och säga en kort
mening till honom: "Du missa inte så jäkla mycket."